# Kuddmolnet vid månen

> Ett litet moln på natthimlen önskar att det vore en kudde. En mjuk och lugn godnattsaga om den varma känslan av att vara precis på rätt plats.

Canonical: https://www.bedtime-stories.fun/sv/showcase/kuddmolnet-vid-manen
Last updated: 2026-03-02

- 3–4 år
- 4 min
- Magiskt
- Berättare

## Characters

- Sam (Son)

## Story

Sam låg i sin lilla säng. Täcket var varmt och mjukt, uppdraget ända upp, ända upp under hakan. Kudden var fluffig och gosig, mjuk som ett moln. Och rummet var tyst. Alldeles, alldeles tyst. Bara Sams stilla andetag hördes, lugna och jämna.

Sam vände långsamt huvudet mot fönstret. Där ute var natthimlen mörk och vid, lika vid som ett stort, djupt hav av blått. Och överallt glittrade små stjärnor, som pyttesmå ljus som blinkade åt någon. Månen var stor och rund och gyllene, som en mild nattlampa som lyste tyst och varmt över allting.

Då svävade något litet förbi på himlen. Ett pyttelitet moln, alldeles ensamt. Det var vitt och mjukt och tyst som en viskning. Det drev långsamt genom den vida, mörka himlen och såg lite vilset ut... så litet bland alla stora, glittrande stjärnor. Det snurrade ett varv runt sig självt, alldeles försiktigt, som om det letade efter något.

Djupt inne i det lilla molnet – så som moln tänker, långsamt och tyst och mjukt – fanns en önskan. Molnet önskade att det var mjukt nog att bli en riktig kudde. En sådan mjuk, fluffig kudde, precis som den under Sams kind. En kudde där någon kunde vila sitt trötta huvud.

Och så försökte det lilla molnet. Det blåste upp sig, större och större, runt och tjockt som en marshmallow. Men det svävade ju ändå vidare, högt uppe på himlen. Sen drev det ner till ett stort träd och ville lägga sig på grenarna, alldeles stilla... men vinden puffade mjukt på det. Fiuuu, sa vinden, och molnet drev iväg.

Sen svävade det lilla molnet förbi Sams fönster. Det ville sätta sig på fönsterbrädan och vila där, alldeles tyst och stilla. Det försökte verkligen. Men moln är ju till för att sväva. De kan inte sätta sig, inte ligga kvar. Och så drev det lilla molnet tyst vidare, längre och längre, genom den stilla natten.

Sam blev trött. Ögonen blev tunga, tunga som små stenar. Han tryckte kinden djupare ner i sin mjuka kudde och gäspade, alldeles långsamt. Och sen gled en sömnig tanke genom hans huvud, tyst och mjukt, som ett litet löv som svävar genom luften...

Den stora, runda, lysande månen... vilade alldeles mjukt mot det lilla molnet. Den lutade sig mot det, mjukt och stilla och tungt, precis som Sam lutade sig mot sin kudde. Molnet bar månen, höll den, alldeles varsamt.

Det lilla molnet hade varit en kudde hela tiden. En kudde för månen. Det hade gjort precis rätt hela tiden. Det behövde inte bli något annat alls. Det var redan precis rätt, precis som det var.

Och molnet kände det också – den varma, stilla känslan av att vara precis där man hör hemma. Det letade inte längre. Det vilade och drev mjukt fram, och månen lutade sig mjukt mot dess sida. De små stjärnorna glittrade tyst runtomkring, som om de nickade och viskade: Ja, precis så är det rätt.

Sams ögon slöts. Andetagen blev långsamma och lugna. Fönstret var en mjuk, mörk fyrkant full av tystnad. Där ute var allt mjukt och lugnt och stilla. Månen vilade på sitt lilla moln. Sam vilade på sin kudde. Och allt var tyst. Alldeles tyst. God natt, lilla moln. God natt, Sam.

## Related

- [Hör hur det låter](https://www.bedtime-stories.fun/sv/showcase)
- [Röster](https://www.bedtime-stories.fun/sv/voices)
- [Priser](https://www.bedtime-stories.fun/sv/pricing)